om ordet "Gud" (forts.)

Jag ska försöka förklara den logiska positivismens bidrag till diskussionen om ords mening. Den logiska positivismen är numera fullständigt död som filosofisk rörelse. Den logiska positivismens uppstod runt och ur Wienkretsen som verkade på 20- och 30-talet. Wienkretsen var en samling filosofer och vetenskapsmän i Wien som bl.a. intresserade sig för logiska problem och matematiskens grundvalar. Framträdande medlemmar var Kurt Gödel, Otto Neurath, Rudolf Carnap, Alfred Tarski och Moritz Schlick (som grundade sammanslutningen). Den logiska positivismen motiverades och motiverade ett större inflytande av empirism och scientism i filosofin och andra discipliner. Det finns mycket att skriva om den logiska positivismen, speciellt om dess död. Karl Popper tog på sig ansvaret i hans självbiografi. Wittgenstein spelade också en stor roll. En annan orsak till varför den logiska positivismen dog är den kritik som framfördes mot den logiska positivismens meningsteori, verifikationismen.

Enligt verifikationismen är ett påstående eller en sats meningsfull endast om den den går att verifiera. En sats mening är dess verifieringsvillkor, dvs. den mängd möjliga observationer som skulle visa att satsen var sann. Huvudpoängen går att illustrera med ett par enkla exempel.

1. "Kungen i Sverige heter Carl XVI Gustav"
2. "Allting har precis fördubblats i storlek"

Sats (1) är enligt verifikationismen meningsfull. (1) är meningsfull eftersom det går att verifiera att (1) stämmer. Verifieringsvillkoret skulle kanske vara att det går att empiriskt kontrollera att Sveriges kung heter Carl XVI Gustav. (Googla vetja.)
Sats (2) är enligt verifikationismen inte meningsfull. Om allting precis har fördubblats i storlek finns det inga möjliga observationer som skulle visa att satsen är sann. (All mätutrustning har ju också fördubblats.) Eftersom satsen inte har något verifieringsvillkor kan den inte heller vara meningsfull.

3. "Gud finns"

Hur är det med (3)? Är den satsen meningsfull enligt verifikationismen? Eftersom det inte finns någon möjlig observation som skulle visa att (3) är sann så är satsen enligt verifikationismen inte meningsfull. Detta förutsätter givetvis att Gud är transcendent och står utanför den spatial-temporala världen. En av dem som med utgångspunkt i verifikationismen har kritiserat uppfattningen att (3) är meningsfull är Kai Nielsen. En annan är Michael Martin som försvarar verifikationismen i sitt stora försvar av ateism, Atheism: A Philosophical Justification. Martins bok har några brister. En av dem är just försvaret av verifikationismen.

Jag ska inte gå närmare in på Kai Nielsens eller Michael Martins (likartade) versioner av verifikationismen eller deras kritik av religiösa satser. Jag ska istället försöka förklara svårigheterna med verifikationismen som teori om mening.

Kritiken mot verifikationismen

A. Wittgensteins menade att verifikationismen bara går att applicera på deskriptiva (beskrivande) satser, dvs. satser som "gräset på min gräsmatta är grönt". Men språket består av så många fler sorters satser, som t.ex. imperativa (uppmanande) eller interrogativa (frågande) satser. En uppmanande eller frågande sats kan näppeligen sägas ha ett verifieringsvillkor. Det går inte att fråga efter verifieringsvillkoret för "Hämta min mössa!" eller "Kan du hämta min mössa?". Verifikationismen verkar inte täcka sådana satser.

B. För att kunna få reda på en sats verifieringsvillkor måste man kunna förstå satsen. Hur ska vi annars kunna få reda på vilka observationer som skulle verifiera satsen? Men det är detsamma som att förstå satsens mening innan vi vet verifieringsvillkoret. Det verkar således som att frågan om en sats verifiering och verifieringsvillkor är underställd frågan om satsens mening. Det går stick i stäv med verifikationismens uppfattning, som går ut på att en sats är meningsfull eftersom vi vet dess verifieringsvillkor.

C. Filosoferna Pierre Duhem och W. V. Quine utarbetade den mest förödande kritiken vad verifikationismen anbelangar. Enligt Duhem och Quine så finns det inget distinktivt verifieringsvillkor för en specifik sats. Ta satsen "det hänger en tavla på väggen" som exempel. Vilka observerbara fakta skulle kunna verifiera satsen och därmed utgöra verifieringsvillkoret? Ja, kanske att om du står på ett visst avstånd från väggen så får du en sinnesförnimmelse av att det hänger en tavla på väggen. Men det är inte hela sanningen. Vi måste också anta att du har ögonen öppna, att det inte är beckmörkt i rummet, att det inte hänger en skynke i vägen framför tavlan, att tavlan inte har gjorts osynlig av marsianer ... ja, och så vidare. Det finns således inget bestämt verifieringsvillkor för en specifik sats. Vi måste alltid utgå från en mängd olika hjälpantaganden för att kunna bestämma vilka observationer som skulle verifiera satsen. Och varenda en av dessa hjälpantaganden kan misslyckas. Det är inte speciellt upplyftande för en meningsteori som bygger på att en sats mening är dess verifieringsvillkor.

Dessa invändningar bidrar till att göra verifikationismen ohållbar som meningsteori. Verifikationismen är annars en ganska populär och intuitivt rimlig teori. Det verkar ligga någonting i att en sats måste vara verifierbar för att kunna vara meningsfull.

(A) riktar sig mot verifikationismens tillkortakommande. Det är en allvarlig brist att verifikationismen inte går att applicera på t.ex. en dikt, en fråga eller en uppmaning. (B) riktar sig mot uppfattningen att vi måste veta verifieringsvillkoret för att förstå en sats.
Även om verifikationismen skulle klara av att stå emot både (A) och (B) så är (C) förödande för en meningsteori som identifierar en sats mening med dess verifieringsvillkor.